Nytt år, nya löften?

Vart man än vänder sig hör och läser man om nyårslöften. Folk ska tappa kilon, börja träna och sluta med både det ena och andra. Jag älskar det! Jag älskar att sitta ner och skriva listor och rannsaka mig själv. Jag radar upp punkter sida upp och sida ner med olika löften som kommer att göra mig och det nya året så mycket bättre än tidigare.

Väldigt sällan är jag lika entusiastisk i mitten av februari, mitt planerade köpstopp har misslyckats och den där plastbantningen som jag skulle påbörja lät vänta på sig. Därför hoppar jag löften i år, jag brukar i och för sig aldrig kalla dem löften utan mer mål, det är så mycket friare tolkning på det.

I år kommer vi att köra på ett familjemål eller en vision rättare sagt. *Trumvirvel*

Vi ska ut och vandra med alla barn. Pirrar det i magen när jag tänker på det? Nej, jag blir mer svettig och genast dyker det upp bilder av hur alla ungar skriker och gnäller i omgångar bara vi ska på en promenad runt kvarteret. Men någonstans fladdarar det också förbi bilder av vacker natur, blåbär, sol och glada barn.

Senast vi vandrade med barn nån längre sträcka satt dem på ryggen. Denna gången blir det annorlunda.

Jag går inte in mer på våra planer just nu utan uppdaterar er mer längre fram. Det jag vill ha sagt är att ni borde ta tillfället i akt att drömma om något som kanske skulle kunna ge er familj en liten spark i baken. Vare sig ni är sporttokar som redan rör på er timmar varje dag eller om ni är soffpotatisar som undviker all slags motion finns det säkert något ni kan hitta på för att uppmuntra till mer rörelse tillsammans.

Förra året blev det ett hinderbanelopp för alla i familjen utan minstingen, då 5 månader. Det var så kul att se fram emot tillsammans. Vi åkte till våra hinderbanor här i Borås och övade för att sedan genomföra loppet. Så galet kul. Inte hela tiden förstås, ni kan ju bara tänka er hur 12-åringen gick i taket när alla andra familjer sprang förbi honom för att han var tvungen att vänta in småsyskonen som var allt annat än snabba och orädda över hindrena. När småtjejerna sedan förväntansfulla åkte ner för en kana rätt ner i gyttja, och fick panik av hur kallt och äckligt det faktiskt var, kändes det lite uppgivet. Båda två skrek som stuckna grisar och vi fick bära dem en bra bit innan de lugnade ner sig. Känslan när vi alla var i mål, och tolvåringen var den enda som klarade sista hindret, var ändå underbar. Eufori!


Förväntningen och spänningen innan loppet var enorm. Familjen hade laddat i månader och var så peppade.

Så hoppa löftena i år. Dröm, visionera och planera istället. Få med era barn på resan och var inte rädda för att misslyckas, om några månader står ni kanske där på en bergstopp eller i byns motionsspår för er första promenad tillsammans. Inga drömmar är för små eller för stora.

Vi hejar på! Lycka till!

/ Evelina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: